Finspångs kommun

Språk/Language

Häfla hammar­smedja - en unik historisk industri­anläggning

Efter 242 år upphörde verksamheten vid Häfla Övre Bruk år 1924. Man låste smedjan och gick hem. Allt lämnades kvar; härdar, hammare, verktyg med mera. Det gör Häfla hammarsmedja till en unik industri­anläggning från 1920-talet.

Flygbild över Häfla hammarsmedja med omgivning.

Häfla hammarsmedja med såg. Foto: Robert Davidsson

Ett av Sveriges bäst bevarade järnbruk

Häfla hammarsmedja ett av Sveriges bäst välbevarade järnbruk med bruksmiljö och ligger i Hällestads Bergslag i norra Östergötland. Urpatron och grundare var Jacob Flemming som anlade hammaren år 1682.

Smedjan som ligger mellan sjöarna Regnaren och Vagnaren har i stort sett stått stilla sedan den sista arbetsdagen som var 6 juni 1924. Då lämnades allt precis som det var och dörrarna låstes. Redan 1934 förklarades Häfla Bruk som industriminne av Tekniska Museet och 1990 blev det byggnadsminne. Här kan du se en kort film från händelsen 1934.

Här finns den enda bevarade Räckhammaren av en konstruktion beskriven av Rinman 1788.
Hammarkonstruktionen vars delar till största delen är tillverkade i grovt virke, tog stor plats och först efter ombyggnaden 1799 kunde den få plats inne i smedjan.

Senare konstruktioner, som till exempel smälthammaren från 1836 är i princip en modifierad räckhammare, av Bagges konstruktion och den kräver betydligt mindre utrymme. Smält­hammarens hammar­huvud väger 700 kilo och är gjutet i Finspång.

Sista bruket med tyskhärd

I smedjan kan man än i dag beskåda en av de få bevarade tyskhärdarna. I Häfla användes tyskhärden fram till 1854 och Häfla var det ”sista” bruket som övergav denna färskningsmetod.
Tyskhärdens färskningsmetod ersattes av Francecomtesmide som var en billigare typ av täckt ugn. Utbytet blev dock inte så bra som man tänkt sig och 1884 ersattes det av två Lancashireugnar, varav en finns bevarad. Lancashiresmidet utvecklades under 1830-talet i England.

Smältsmeder i Häfla hammarsmedja.

Vatten och kol gav goda förutsättningar

Förutsättningarna för äldre tiders järnhantering finns här; vattenfallet med cirka två meters fallhöjd mellan sjöarna Regnaren och Vagnaren med vattenmagasin i det stora sjö­systemet nordväst därom i Närke. Längre nedströms finns ytterligare fall och i förlängningen förbindelse med Östersjön vatten­vägen genom Nyköpingsåns vatten­system.

Alltså ett bra läge även transportgeografiskt sett. På dessa marker är barrskogsbeståndet gott och rikligt. Det nödvändiga bas­underlaget för stora mängder träkol som krävs för järnets upphettande och smältning.

Kolmila mellan Spränggropen – Blektorpet – Bleken –Lunddalen, på början av 1900-talet. Från vänster: G. A. Boman, Strömberg (murare), möjligen torparen i Blektorpet, Elin i Blektorpet, son från Blektorpet, övriga namn okända. Bilden ingår i Eric Larsons fotosamling som förvaras i kommunarkivet.

Hammarsmedjans grundare Jacob Fleming, en man av börd, kapitalstark, landshövding i Västernorrlands län men med många jord­egendomar i Södermanland och några strö­hemman i Östergötland. En av dessa var Häfla hemman om ett mantal med magra åkrar men rikliga beten och god tillgång till skog kring vattendraget Häfla ström. Vid denna tid, 1680-talet, var efterfrågan på svenskt järn stor ute på världs­marknaden, särskilt från England, och det var angeläget för svenska staten att mycket stång­järn producerades.

Kungligt privilegium

Varje vattendrag var en energikälla av betydelse och detta må ha påverkat Fleming att anlägga en stångjärns­hammare vid sitt hemman Häfla. Själva proceduren med beviljande av privilegium genom Kungliga Bergskollegium blev dock krånglig och tidsödande.

Skiss på utförande av Häfla hammarsmedja enligt privilegiebrev 1683 som tillät två härdar och en hammare.

På Luciadagen 1683 fick han Karl XI:s underskrift på privilegiebrevet, lydande på 300 skeppunds (45 ton) årligt smide vid tvenne härdar och en hammare. Stångjärns­hammaren stod då redan färdig för att tas i bruk och var därmed ett svartbygge. En bruksepok var inledd, som lett fram ända till våra dagar och ännu består.

Fördjupa dig lite mer...

Den första svenska järnhanteringen grundade sig uteslutande på sjö- och myrmalm. Järnet som framställdes kallades osmondjärn och finns omnämnt redan på 1200-talet. Järnet tillverkades i smältugnar där värmegraden är lägre än i senare smältugnar. När järnet blev mjukt levererades det i små stycken som vägde cirka fyra hg.

En masugn skiljer sig från en smältugn av äldre typ genom att blästern är starkare och temperaturen högre vilket gör att järnet kommer i smältning och tar åt sig mera kol än i den äldre hyttan. Järnet som framställdes kallades tack­järn men metoden innebar att smid­barheten gick förlorad. För att få tack­järnet smidbart igen var man tvungen att sänka kolhalten vilket endast kunde ske genom den omsmältnings- och syresättnings­­process som kallades färskning.

På 1500-talet exporterade Sverige obearbetat osmondjärn och tackjärn till Tyskland som sedan importerades tillbaka som smidbart järn. Försäljningen gav dåligt betalt och det var en dyr process att köpa tillbaka smidbart järn av tyskarna. Gustav Vasa uppmärk­sammade detta och importerade i stället kunnig personal från Tyskland som startade stångjärns­smedjor för färskning i statlig regi.

Färskningen som kallade tysksmide, skedde i öppna Tyskhärdar. Metoden var den ledande vid denna tid och utgjorde 80 procent av allt smide, de resterande 20 procent utgjordes av Vallonsmide. I Häfla finns en av få bevarade tyskhärdar som varit i drift.

De första tyskhärdarna vid Häfla ström byggdes 1682. Den härd som vi kan se på bruket i dag är troligtvis från den stora ombyggnaden 1799. Privilegium för Häfla hammarsmedja utfärdades ursprungligen för två härdar och en hammare. Tysksmidet var det vanligaste smides­metoden i Sverige vid denna tid och av detta var 80 procent tysk­smide, det resterande 20 procent utgjordes av vallonsmide.

I smedens kontrakt var det inskrivet hur mycket tackjärn och kol som fick användas. Vid Hammarordningen utgiven av Kungliga Majestäts 1823 kan man läsa att smeden för tillverkning av ett skeppspund, 20 lispund hammarvikt (149,6 kg) stångjärn erhöll 26 lispund tackjärn (194,5kg) och 24 tunnor kol, vilket var ca 4000 liter. Där kan man även läsa att om det blir bättre utfall, får smeden betalt för överjärnet och eventeullt överkol men om utfallet blir sämre blir han skyldig.

Bostäder vid Häfla bruk. Okänd fotograf och år. Originalbilden förvaras i Finspångs kommunarkiv.

Smedbostäder

Förutom kontanter kunde i Hävla även betalningen ske i form av silver­skedar eller brännvin. Om tackjärnet var dåligt kunde smederna få svårt att klara av kontraktet och då var det inte ovanligt att dispyter om betalning upps­tod mellan smed och förvaltare.

Lancashiresmidet infördes 1884 i Häfla, då två ugnar togs i bruk. Lancashire­smidet är liksom tysksmidet en härdfärsknings­metod men här används en täckt härd och vällningen av smält­styckena sker i en särskild ugn.

Färskning i Lancashirehärden i Häfla hammarsmedja. Bilden kan vara tagen i samband med att hammarsmedja utsågs till industriminne av Tekniska museet år 1934.

Färskning i Lancashirehärden. Bilden kan vara tagen i samband med att hammarsmedja utsågs till industriminne av Tekniska museet år 1934.

Transporter till smedjan sysselsatte många och gjordes i huvudsak på vinterföre eftersom vägarna var dåliga eller obefintliga. På grund av de dåliga vägarna tog transporterna mycket tid i anspråk. Att hämta ett 500 kilo tungt lass med tackjärn från Nora bergslag och leverera till Häfla Bruk tog till exempel fem dagar och att leverera stångjärn till Järnvåg i Norrköping, som var den vanligaste utskeppnings­hamnen, tog 12,5 timmar plus raster för kusk och ök.

Transport av gods till och från Häfla skedde på Tisaren och genom Tisarne kanal till Ändebols Järnvägsstation. Foto taget från disponentbostaden av Torsten Althin.

Transport av gods till och från Häfla skedde på Tisaren och genom Tisarne kanal till Ändebols Järnvägsstation. Foto taget från disponentbostaden av Torsten Althin.

Transportsituationen förbättrades först sedan västra stam­banan och södra stam­banan, togs i bruk, 1862 respektive 1866.

Historiskt sett har Häfla Bruk tillverkat bland annat smidesjärn, spik, värmepannor och hästskor men under 1950-talet påbörjades tillverkning av pressvetsad gallerdurktill­verkningen som ligger till grund för dagens verksamhet i fabriken som i dag ligger inne i Hävla.

Produktion på Häfla Bruks AB. Foto: Peter Ericsson

Produktion på Häfla Bruks AB. Foto: Peter Ericsson

Att ett företag som Häfla Bruks AB, med sin långa historia, bygger på tradition är ganska givet. Under dessa århundraden har en gedigen kunskap och kompetens växt fram.

Häfla Bruks AB satsar på automatisering och utveckling av produkter och produktions­utrustning.

Stiftelsen Häfla Hammarsmedja är en ideell stiftelse bildad 1984 av Häfla Bruk AB och Finspångs kommun. Stiftelsens uppgift är bevara, vårda och visa anläggningar och bostäder vid Häfla Övre Bruk.

Stiftelsens styrelse utses genom att styrelsen för Hävla Bruk och kommunfullmäktige i Finspångs kommun föreslår vardera två ledamöter och två ersättare. Stiftelsens styrelse utser själva den femte ledamöten samt en ersättare till denne.

Fakta, delar av texten samt filmen i artikeln har tillhandahållits av Häfla Bruks AB.

Hammarsmedjans historia

1682 uppfördes smedjan av Jacob Fleming (död 1689).

1683 Påbörjades driften sedan privilegier för tillverkning av 300 skepps­pund smidbart järn årligen vid två härdar och en hammare. Den så kallade tysksmides­metoden användes. Arbets­styrkan bestod av en hammar­smeds­mästare, två mäster­svenner och en lärpojke.

1705 Erhöll Catarina von Berchner (1672-1768), gift Gyllenkrok, smedjan i arv.

1728 Ny- och ombyggnad av smedjan vatten­kraft­anläggningen.

1742 Utökning av privilegierna att gälla 600 skepps­pund per år (ca 90 ton).

1799 Nybyggnad av smedjan.

1827 Förvärvade Gustav von Post på Frängsäter
bruket av J G Gyllenkrok, sonsonen till Catarina von Berchner.

1836 Byggdes smälthammaren.

1848 Infördes oinskränkt tillverknings­­rätt.
Årsproduktionen uppgick till cirka 1 200 skepps­pund. Arbets­styrkan bestod av tolv man.

1853 Infördes France-comte´-smide.

1883-84 Infördes Lancashiresmidet för till­verkning av smältstycken. Två härdar byggdes.

1899 Bildades Häfla Bruks AB.

1901 Flyttade kontoret med förvaltare och bruks­tjänstemän till nuvarande Hävla.

1908 Ombyggnad av smält­hammar­verket till en
kapacitet på 600 ton per år.

1924 Tystnar härd och hammare, verksamheten
upphör 5 juni.

1934 Förklarades smedjan för industri­minnes­märke och härd och hammare var igång för sista gången.

1984 Bildades en stiftelse för smedjans bevarande, Stiftelsen Häfla Hammar­smedja.

1990 Förklarades Övre Häfla bruk som byggnads­minne.

2011-2015 Renoveras smälthammaren.

2015 333-årsjubileum.

Kontakt

Finspångs turistbyrå

0122-853 00
turism@finspang.se

Kulturhuset, Bergslagsvägen 29, 612 30 Finspång